T-banan suger!
Jag slutar jobbet kl. 07.00. Efter att ha gjort uppgöret så brukar jag i regel hinna med t-banan som går kl. 07.33. Så även imorse.
Problemet var att t-banan inte kom... Vi stod där som zombies. Den ena tröttare än den andra, och jag tröttast av dem alla.
Till sist så kom då tåget. Endast 25 minuter sen. Det vi då fick veta var att det hade skett något som gjorde att alla trafik mellan Majorstuen och Grønland låg nere. Det gick helt enkelt inte att köra på en enorm del av t-banenätet. Detta innebar att alla tåg var tvugna att vända vid Grønland, vilket i sin tur innebar att våran resa gick i snigelfart. Vid varje station stod vi minst 10 minuter och väntade på klartecken att köra vidare.
Detta eviga stannande gjorde mig tröttare och tröttare tills jag helt sonika somnade. På tåget. Som tur var så satt jag ner...
Som mindre tur var så lutade jag mig i sömnen på mannen brevid. Stackars såg helt förskräckt ut när jag vaknade till av att tåget började så sakteliga köra. Han hade försökt undvika den sovande svensken genom att luta sig ifrån mig, men hade ju i sin tur en person på sin andra sida. Så manuvereringsmöjligheterna för han var ytterst begränsade.
Undra hur länge jag hade lutat mitt trötta huvud mot den stackars mannen? Eller inte bara huvudet. Hela kroppen hade försjunkit i någon sorts helkroppslutning mot den betydligt mindre mannen.
När jag vaknade så var det givetvis lite pinsamt, och jag försökte göra det bästa av situationen genom spela helt oberörd och bara räta upp mig och stirra rakt fram.
Mitt kroppsspråk utstrålar: "Va? Jag har inte sovit...Är bara lite sne i ryggen ibland...Sluta glo!"
Vad ska man säga när man våldsovit på någon så? I sömndimman så tyckte jag det var bäst att spela helt oberörd... Vad han tyckte vet jag inte.
Till slut så var vi iaf framme vid Grønland, som turligt nog också var min slutdestination. Problemet var bara att vi var en dryg timme sen.
För er som inte har jobbat natt så kan jag berätta att man är rätt sugen på att sova när man slutat jobbet på morgonen. En timmes försening upplevs som något ytterst obehagligt och man förbannar allt och alla som på något vis förhindrar ens väg till den varma sängen.
Iaf, väl på grönland så springer jag till bussen som ska ta mig den sista biten hem. Åker så med den till min hållplats. Väl där så har det givetvis blivit stopp i trafiken. Endast 22 meter från där bussen vanligtvis ska stanna!! Och den osmidiga busschaufören öppnar inte dörrarna för oss som ska av. Hallå, vi står 22 meter fel!!?? ÖPPNA!
Jag som står längstbak muttrar högljutt och någon där framme går fram till chaufören och påpekar att det nog skulle vara en ide att släppa av oss som vill av.
Ingenting händer.
Mannen går fram igen.
Ingenting händer.
%#&"%!& känner jag inombords.
Så jag går fram, med en medelålders dam i släp.
Jag: Eh, hallå...skulle du inte kunna öppna för oss som ska av?
Man vid ratt: Nej, det är en snödriva vid dörren...
Jag: Här framme ja. Vid dörrarna där bak är det öppna gatan!
Man vid ratt: Är det?
Jag: Ja, kolla i den där stora spegeln, kallad backspegeln.
Man vid ratt: *Mutter*
Så öppnar han alltså bakdörrarna och jag kan gå de sista 30 meterna till våran port och ligger i min säng kl.09.43... I vanliga fall brukar jag komma in genom dörren kl. 08.00...
En ytterst pinsam morgon i oslotrafiken...
Problemet var att t-banan inte kom... Vi stod där som zombies. Den ena tröttare än den andra, och jag tröttast av dem alla.
Till sist så kom då tåget. Endast 25 minuter sen. Det vi då fick veta var att det hade skett något som gjorde att alla trafik mellan Majorstuen och Grønland låg nere. Det gick helt enkelt inte att köra på en enorm del av t-banenätet. Detta innebar att alla tåg var tvugna att vända vid Grønland, vilket i sin tur innebar att våran resa gick i snigelfart. Vid varje station stod vi minst 10 minuter och väntade på klartecken att köra vidare.
Detta eviga stannande gjorde mig tröttare och tröttare tills jag helt sonika somnade. På tåget. Som tur var så satt jag ner...
Som mindre tur var så lutade jag mig i sömnen på mannen brevid. Stackars såg helt förskräckt ut när jag vaknade till av att tåget började så sakteliga köra. Han hade försökt undvika den sovande svensken genom att luta sig ifrån mig, men hade ju i sin tur en person på sin andra sida. Så manuvereringsmöjligheterna för han var ytterst begränsade.
Undra hur länge jag hade lutat mitt trötta huvud mot den stackars mannen? Eller inte bara huvudet. Hela kroppen hade försjunkit i någon sorts helkroppslutning mot den betydligt mindre mannen.
När jag vaknade så var det givetvis lite pinsamt, och jag försökte göra det bästa av situationen genom spela helt oberörd och bara räta upp mig och stirra rakt fram.
Mitt kroppsspråk utstrålar: "Va? Jag har inte sovit...Är bara lite sne i ryggen ibland...Sluta glo!"
Vad ska man säga när man våldsovit på någon så? I sömndimman så tyckte jag det var bäst att spela helt oberörd... Vad han tyckte vet jag inte.
Till slut så var vi iaf framme vid Grønland, som turligt nog också var min slutdestination. Problemet var bara att vi var en dryg timme sen.
För er som inte har jobbat natt så kan jag berätta att man är rätt sugen på att sova när man slutat jobbet på morgonen. En timmes försening upplevs som något ytterst obehagligt och man förbannar allt och alla som på något vis förhindrar ens väg till den varma sängen.
Iaf, väl på grönland så springer jag till bussen som ska ta mig den sista biten hem. Åker så med den till min hållplats. Väl där så har det givetvis blivit stopp i trafiken. Endast 22 meter från där bussen vanligtvis ska stanna!! Och den osmidiga busschaufören öppnar inte dörrarna för oss som ska av. Hallå, vi står 22 meter fel!!?? ÖPPNA!
Jag som står längstbak muttrar högljutt och någon där framme går fram till chaufören och påpekar att det nog skulle vara en ide att släppa av oss som vill av.
Ingenting händer.
Mannen går fram igen.
Ingenting händer.
%#&"%!& känner jag inombords.
Så jag går fram, med en medelålders dam i släp.
Jag: Eh, hallå...skulle du inte kunna öppna för oss som ska av?
Man vid ratt: Nej, det är en snödriva vid dörren...
Jag: Här framme ja. Vid dörrarna där bak är det öppna gatan!
Man vid ratt: Är det?
Jag: Ja, kolla i den där stora spegeln, kallad backspegeln.
Man vid ratt: *Mutter*
Så öppnar han alltså bakdörrarna och jag kan gå de sista 30 meterna till våran port och ligger i min säng kl.09.43... I vanliga fall brukar jag komma in genom dörren kl. 08.00...
En ytterst pinsam morgon i oslotrafiken...
Skrivet av: Nergfol
