PINSAMHETSBLOGGEN

Jag slutar jobbet kl. 07.00. Efter att ha gjort uppgöret så brukar jag i regel hinna med t-banan som går kl. 07.33. Så även imorse.
Problemet var att t-banan inte kom... Vi stod där som zombies. Den ena tröttare än den andra, och jag tröttast av dem alla.
Till sist så kom då tåget. Endast 25 minuter sen. Det vi då fick veta var att det hade skett något som gjorde att alla trafik mellan Majorstuen och Grønland låg nere. Det gick helt enkelt inte att köra på en enorm del av t-banenätet. Detta innebar att alla tåg var tvugna att vända vid Grønland, vilket i sin tur innebar att våran resa gick i snigelfart. Vid varje station stod vi minst 10 minuter och väntade på klartecken att köra vidare.

Detta eviga stannande gjorde mig tröttare och tröttare tills jag helt sonika somnade. På tåget. Som tur var så satt jag ner...
Som mindre tur var så lutade jag mig i sömnen på mannen brevid. Stackars såg helt förskräckt ut när jag vaknade till av att tåget började så sakteliga köra. Han hade försökt undvika den sovande svensken genom att luta sig ifrån mig, men hade ju i sin tur en person på sin andra sida. Så manuvereringsmöjligheterna för han var ytterst begränsade.

Undra hur länge jag hade lutat mitt trötta huvud mot den stackars mannen? Eller inte bara huvudet. Hela kroppen hade försjunkit i någon sorts helkroppslutning mot den betydligt mindre mannen.

När jag vaknade så var det givetvis lite pinsamt, och jag försökte göra det bästa av situationen genom spela helt oberörd och bara räta upp mig och stirra rakt fram.
Mitt kroppsspråk utstrålar: "Va? Jag har inte sovit...Är bara lite sne i ryggen ibland...Sluta glo!"
Vad ska man säga när man våldsovit på någon så? I sömndimman så tyckte jag det var bäst att spela helt oberörd... Vad han tyckte vet jag inte.

Till slut så var vi iaf framme vid Grønland, som turligt nog också var min slutdestination. Problemet var bara att vi var en dryg timme sen.
För er som inte har jobbat natt så kan jag berätta att man är rätt sugen på att sova när man slutat jobbet på morgonen. En timmes försening upplevs som något ytterst obehagligt och man förbannar allt och alla som på något vis förhindrar ens väg till den varma sängen.

Iaf, väl på grönland så springer jag till bussen som ska ta mig den sista biten hem. Åker så med den till min hållplats. Väl där så har det givetvis blivit stopp i trafiken. Endast 22 meter från där bussen vanligtvis ska stanna!! Och den osmidiga busschaufören öppnar inte dörrarna för oss som ska av. Hallå, vi står 22 meter fel!!?? ÖPPNA!
Jag som står längstbak muttrar högljutt och någon där framme går fram till chaufören och påpekar att det nog skulle vara en ide att släppa av oss som vill av. 
Ingenting händer.
Mannen går fram igen.
Ingenting händer.
%#&"%!& känner jag inombords.
Så jag går fram, med en medelålders dam i släp.

Jag: Eh, hallå...skulle du inte kunna öppna för oss som ska av?
Man vid ratt: Nej, det är en snödriva vid dörren...
Jag: Här framme ja. Vid dörrarna där bak är det öppna gatan!
Man vid ratt: Är det?
Jag: Ja, kolla i den där stora spegeln, kallad backspegeln.
Man vid ratt: *Mutter*

Så öppnar han alltså bakdörrarna och jag kan gå de sista 30 meterna till våran port och ligger i min säng kl.09.43... I vanliga fall brukar jag komma in genom dörren kl. 08.00...

En ytterst pinsam morgon i oslotrafiken...

Det var så här, jag skulle med på min killes kusins dop (ingen aning om varför egentligen) Men så kommer vi dit och jag står blygt och försöker komma ihåg alla namn från hans födelsedag. Kommer fram till att jag inte vet om jag har träffat en man som min kille gick mot, jag tog mod till mig och sträckte fram handen och hälsade artigt med namn. Svaret från honom blir då:
- Ja vi sågs på ****** födelsedagsfest.
Jag log lite generat och mumlade till svar att jag var jättedålig på ansikten.

Snacka om att jag inte kommer att våga träffa hans släkt igen.

När jag var med min kör i Tyskland för ungefär två år sedan gick vi in i en kyrka med en väldig akustik. Varenda fotsteg som togs hördes tydligt. Vi skulle sjunga i kyrkan. Det gick bra i början och våra stämmor studsade vackert mot kyrkans alla väggar. Ungefär mitt i en sång fick jag plötsligt hicka. Ingen vanlig hicka, utan en superduper hicka. En sådan hicka som låter JÄTTEMYCKET. Jag kvävde hickan så gott det gick. När jag inte hickat på ett tag började jag sjunga igen. Jag tänkte att hickan hade gått över. Det såg säkert dumt ut om jag bara stod där utan att röra på munnen. Precis i slutet av låten, då vi sjöng väldigt svagt hände det. HIIIIICK! Hicken överröstade de sista tonerna av sången vi sjöng. Jag fick allas blickar på mig. Resten av låtarna sjöng jag inte i den kyrkan...

För några veckor sedan så var jag och min pojkvän iväg för att handla på kvällen. Det var mörkt ute och jag och min kille gick i godan ro och pratade om diverse ting. Min pojkväns bästa stund på dagen är när jag blir rädd så han tar såklart varje tillfälle i akt att skrämma mig. Så helt plötsligt från ingenstans så sa han: "Åh kolla den spindlen" och pekade på marken.

PRECIS i den sekunden trampade jag på en prilla/snus som låg på marken. SÅKLART så associerade jag det mjuka jag nyss trampat på med det min kille nyss sagt. Jag skrev rakt ut! Jag verkligen panikskrek! Min kille brast ut i gapskratt. Sen ser vi hur en kille som möter oss verkligen försökte hålla sig för skratt. Ni vet väll alla hur det ser ut när någon verkligen känner att det är fel tillfälle att skratta? Han knep ihop läpparna allt vad han kunde men när han gick förbi oss så började han också asgarva!

Inte nog med att jag trampat på en prilla och inte en spindel, det FANNS inte ens något spindel, min pojkvän ville bara skrämma mig men fyfan vad jag skämdes!