PINSAMHETSBLOGGEN

Nu behövs det hjälp. Er hjälp!!

Hej alla läsare!

Nu har det gått ett tag sedan vi fick in en pinsam historia här, vilket är synd! Efter många om och men beslöts det att det är fel på marknadsföringen av bloggen. I försök att åtgärda detta finns nu en Facebook Fanpage för just vår blogg. SÅ: för alla som tycker om bloggen, logga in på Facebook, sök på "Pinsamhetsbloggen" i sökrutan. Tryck på vår Fanpage och Bli ett fan!

/Pinsamhetsbloggen

Jag slutar jobbet kl. 07.00. Efter att ha gjort uppgöret så brukar jag i regel hinna med t-banan som går kl. 07.33. Så även imorse.
Problemet var att t-banan inte kom... Vi stod där som zombies. Den ena tröttare än den andra, och jag tröttast av dem alla.
Till sist så kom då tåget. Endast 25 minuter sen. Det vi då fick veta var att det hade skett något som gjorde att alla trafik mellan Majorstuen och Grønland låg nere. Det gick helt enkelt inte att köra på en enorm del av t-banenätet. Detta innebar att alla tåg var tvugna att vända vid Grønland, vilket i sin tur innebar att våran resa gick i snigelfart. Vid varje station stod vi minst 10 minuter och väntade på klartecken att köra vidare.

Detta eviga stannande gjorde mig tröttare och tröttare tills jag helt sonika somnade. På tåget. Som tur var så satt jag ner...
Som mindre tur var så lutade jag mig i sömnen på mannen brevid. Stackars såg helt förskräckt ut när jag vaknade till av att tåget började så sakteliga köra. Han hade försökt undvika den sovande svensken genom att luta sig ifrån mig, men hade ju i sin tur en person på sin andra sida. Så manuvereringsmöjligheterna för han var ytterst begränsade.

Undra hur länge jag hade lutat mitt trötta huvud mot den stackars mannen? Eller inte bara huvudet. Hela kroppen hade försjunkit i någon sorts helkroppslutning mot den betydligt mindre mannen.

När jag vaknade så var det givetvis lite pinsamt, och jag försökte göra det bästa av situationen genom spela helt oberörd och bara räta upp mig och stirra rakt fram.
Mitt kroppsspråk utstrålar: "Va? Jag har inte sovit...Är bara lite sne i ryggen ibland...Sluta glo!"
Vad ska man säga när man våldsovit på någon så? I sömndimman så tyckte jag det var bäst att spela helt oberörd... Vad han tyckte vet jag inte.

Till slut så var vi iaf framme vid Grønland, som turligt nog också var min slutdestination. Problemet var bara att vi var en dryg timme sen.
För er som inte har jobbat natt så kan jag berätta att man är rätt sugen på att sova när man slutat jobbet på morgonen. En timmes försening upplevs som något ytterst obehagligt och man förbannar allt och alla som på något vis förhindrar ens väg till den varma sängen.

Iaf, väl på grönland så springer jag till bussen som ska ta mig den sista biten hem. Åker så med den till min hållplats. Väl där så har det givetvis blivit stopp i trafiken. Endast 22 meter från där bussen vanligtvis ska stanna!! Och den osmidiga busschaufören öppnar inte dörrarna för oss som ska av. Hallå, vi står 22 meter fel!!?? ÖPPNA!
Jag som står längstbak muttrar högljutt och någon där framme går fram till chaufören och påpekar att det nog skulle vara en ide att släppa av oss som vill av. 
Ingenting händer.
Mannen går fram igen.
Ingenting händer.
%#&"%!& känner jag inombords.
Så jag går fram, med en medelålders dam i släp.

Jag: Eh, hallå...skulle du inte kunna öppna för oss som ska av?
Man vid ratt: Nej, det är en snödriva vid dörren...
Jag: Här framme ja. Vid dörrarna där bak är det öppna gatan!
Man vid ratt: Är det?
Jag: Ja, kolla i den där stora spegeln, kallad backspegeln.
Man vid ratt: *Mutter*

Så öppnar han alltså bakdörrarna och jag kan gå de sista 30 meterna till våran port och ligger i min säng kl.09.43... I vanliga fall brukar jag komma in genom dörren kl. 08.00...

En ytterst pinsam morgon i oslotrafiken...

Jag jobbar extra på en restaurang och där är utstyrseln väldigt strikt. Det är vit skjorta, svarta strumpbyxor och svart kjol som gäller, inget annat! Jag hade jättemycket problem med att hitta en bra kjol med tillslut gjorde jag ett fynd! Köpte två stycken för att det var ett riktigt klipp. När jag testade kjolarna fick jag ta en XS för att det inte skulle bli en ful s k "flärp" där bak vilket resulterade i att kjolarna blev jättetighta och såg ganska konstiga ut framifrån men med tanke på att jag har ett förkläde som täcker framsidan av låren så var det inget större problem.

Senare samma dag var det dags för jobb! Jag hade självklart på mig en av de nya kjolarna men passade på att använda mitt sista par av de supertunna nylonstrumpbyxorna från H&M (tjejer, ni vet vilka jag menar, de man bara kan använda en gång!).

När jag jobbar så går jag in i mina arbetsuppgifter, inte alltid det bästa när man jobbar på restaurang men iallafall.. Jag var så inne i mina egna saker så när en servitris mumlade något till mig så hörde jag inte riktigt vad hon sa så jag vände mig förvirrat om precis i dörröppningen mellan köket och restaurangen och frågade "Va sa du?" Hon tittade på mig och sa lite högre: "Du bör nog dra ner din kjol lite grann"

Det första jag gör är att ta mig på baksidan av låren - ingen kjol. Jag gick uppåt med händerna - ingen kjol. Jag fortsätter uppåt igen och efter nääästan halva rumpan så att säga känner jag kjolkanten. De som satt närmst öppningen tittade på mig och jag blev riktigt röd i hela ansiktet! Det pinsammaste var ju trots allt att jag gått helt ovetande i okänd tid!! Jag drog snabbt ner kjolen (eller ja, så fort jag kunde, den var ju svintight!) och sen gick jag och drog i kjolen heeeela kvällen. Var inte riktigt lika inne i mina uppgifter, min fokus låg någon helt annan stans!

Det var så här, jag skulle med på min killes kusins dop (ingen aning om varför egentligen) Men så kommer vi dit och jag står blygt och försöker komma ihåg alla namn från hans födelsedag. Kommer fram till att jag inte vet om jag har träffat en man som min kille gick mot, jag tog mod till mig och sträckte fram handen och hälsade artigt med namn. Svaret från honom blir då:
- Ja vi sågs på ****** födelsedagsfest.
Jag log lite generat och mumlade till svar att jag var jättedålig på ansikten.

Snacka om att jag inte kommer att våga träffa hans släkt igen.

Det var för några somrar sedan och jag jobbade på en hundkennel (jobbar där fortfarande). Det var en varm sommardag och jag hade bara på bikini. Jag och chefen skulle ge alla jämthundar en spruta (och som många kanske kan gissa så var hundarna väldigt glada). Så när vi satt där och sprutade en hund så säger chefen:

-Det var en väldigt fin utsikt!

Då märker jag att en hund har fastnat med tassen i min bikini och att den har åkt åt sidan....

Eftersom min mamma är albansk och pappa svensk, så pratar jag nästan bara svenska med med mina föräldrar. Men när vi åkte ner till mammas hemland för att träffa släkten, så försökte jag vara duktig och visa att jag också kunde tala albanska fast inte lika bra som mina kusiner.

En kväll så sitter både moster, och mormor och mamma och jag snackar hos mormor i hennes vardagsrum om allt möjligt. Då frågar plötslig moster mig hur jag har det i Sverige och vad mina vänner heter…

-  Jag svarar på albanska att jag har det bra och att en av mina närmaste vänner heter Carin. Plötslig märker jag hur tyst alla runt omkring blir efter jag sagt det, mormor och moster byter blickar med varandra och mamma ser alldeles generad ut och säger inget.


- Förlåt vad sa du? Frågar moster mig igen.


- Ja, en av mina närmaste vänner i Sverige heter Carin. Det jag inte visste då var att Carin betyder kuk på albanska. Så jag hade sagt att min vän hette kuk. Varje gång jag åker dit ner så brukar de alltid ta upp detta och skämta med mig. Jag skäms så otrolig mycket över detta ännu idag!

Det var så här att jag var ensam hemma. Jag skulle gå och duscha. När jag är klar märker jag att mina trosor inte är med. Så då går jag ut och kollar. Och då ligger dom vid fönstret i vardags rummet.

Så jag böjer mig ner för att ta dom ( jag hade bara bh på mig då ). Och när jag vänder mig så står det massor av småbarn och dagisfröknar och stirrar på mig - mig !!

Det här var en sak som hände mellan mig och två kompisar för ett tag sedan. Vi hade bestämt att vi skulle sova i tält, och hennes gård som vi var på ligger precis intill en väg där folk går och cyklar. Det var jag, en som heter Rebecca och en som heter Emil.

I det här tältet så fanns det som två små rum, alltså jävligt små rum. Det var omöjligt för oss egentligen att få plats alla tre där inne. Men vi bestämde i alla fall att vi skulle testa! Och jag vet inte hur det kom sig men Emil ropade någonting i stil med ”Öppna ännu mer, det är för trångt!” Och jag (eller om det var Rebecca?) Ropade ”Tryck då, jag kommer inte in!”

Utanför tältet, eller på den här cykel/gå vägen hör man plötsligt två äldre (en man och en kvinna), säga ”Men herregud, vad gör dom där inne egentligen?” Vi blev givetvis knäpptysta ett par sekunder men sedan kunde vi verkligen inte hålla oss utan börjar asgarva. Man hör sedan hur paret fortsätter gå och hur kvinnan mumlar ”Jag kommer aldrig att förstå mig på dagens ungdom”...

Jag blev bjuden utav min syster och hennes kille på middag hem hos honom i hans föräldrars hus som var stort och vackert. En riktig Hollywood hus. Jag var ganska nervös för att träffa Linus även om jag hade träffat honom ett par gånger innan när jag hade jobbat på pressbyrån då han kom dit för att träffa syrran som också då jobbade där ibland.

Hans föräldrar befann sig i Saint Tropez och det var bara vi tre i det stora huset. Min syster visade mig runt inne i huset för att jag skulle känna mig  som hemma och varnade mig för de små och hala trapporna men det hade jag snabbt glömt bort efter ett tag.

 

Vi skulle strax äta och syrran och Linus var redan nere i köket, jag befann mig två våningar upp.  jag började gå ner för trappan försiktig utan problem när jag plötsligt halkar och ramlar hårt ner med rumpan förre i den hårda steniga trappan, och åker riktig snabbt ner i trapporna utan och att lyckas få stopp på farten.

 

Panikslagen försöker jag få stop med händerna men det är lönlöst så jag försöker  hitta något och ta tag i för att stoppa så att jag inte ramlar ännu mer ner och gör mig riktig illa.

Men det hjälper inte tills farten avtar av sig själv och jag lyckas komma upp.

 

Så hör jag plötsligt min systers röst.

– Hanna har du ramlat?

Skärrad över det som hade precis inträffat men glad över att jag klarat mig riktig bra för att  vara så nära och slå mig riktig illa. Så skämdes jag otrolig mycket inför min systers kille så jag kunde med och erkänna för dom att jag faktiskt hade ramlat och slagit mig hårt. Även om jag hade riktig ont efteråt och blåmärken och var öm ett par veckor  så har jag aldrig berättat detta för dem.

- Nejdå! var mitt svar...

Skrivet av: Anonym

När jag var med min kör i Tyskland för ungefär två år sedan gick vi in i en kyrka med en väldig akustik. Varenda fotsteg som togs hördes tydligt. Vi skulle sjunga i kyrkan. Det gick bra i början och våra stämmor studsade vackert mot kyrkans alla väggar. Ungefär mitt i en sång fick jag plötsligt hicka. Ingen vanlig hicka, utan en superduper hicka. En sådan hicka som låter JÄTTEMYCKET. Jag kvävde hickan så gott det gick. När jag inte hickat på ett tag började jag sjunga igen. Jag tänkte att hickan hade gått över. Det såg säkert dumt ut om jag bara stod där utan att röra på munnen. Precis i slutet av låten, då vi sjöng väldigt svagt hände det. HIIIIICK! Hicken överröstade de sista tonerna av sången vi sjöng. Jag fick allas blickar på mig. Resten av låtarna sjöng jag inte i den kyrkan...

Okej, nu MÅSTE jag få veta en sak:

Hur kommer det sig att över 100 personer läser denna blogg men ytterst få av dessa skickar in pinsamheter och kommenterar? Nu är det dags att bli aktiva, tycker jag :)